För två år sedan skrev jag om en utredning som handlade om antisemitismen i Malmö. Då skrev jag på en annan plattform, som nu är avpublicerad, men jag har kvar texterna jag skrev då. Eftersom ämnet åter är högaktuellt på grund av den senaste tidens konflikter, så tänkte jag återpublicera texten med kommentarer här.
Ilmar Reepalu
Det har under många år sagts att det finns en slags politisk acceptans av antisemitism i Malmö, eller åtminstone en typ av bortförklarande av antisemitismen. Den urskuldrande hållningen gentemot antisemitismen kan (åtminstone) spåras tillbaka till 1994 då Socialdemokraternas Ilmar Reepalu tog plats som kommunstyrelsens ordförande i Malmö stad, en befattning som han hade fram tills 2013.
Under tiden som kommunalrådets ordförande har Reepalu lyckats säga exakt fel sak vid exakt fel tillfälle fler gånger än vad som skulle kunna ursäktas som ignorans eller missförstånd. Nedan följer ett axplock.
- Sverigedemokraterna har lierat sig med judiska grupper för att sprida hat mot muslimer
- Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö
- Judiska församlingen i Malmö infiltrerats av Sverigedemokraterna
- Vilket blir Ilmar Reepalus eftermäle?
- Reepalus grumligheter
När Malmös högsta politiker under två decennier tillåts sprida misstänksamhet mot judar, så normaliseras till slut denna typ av tankegångar.
Katrin Stjernfeldt Jammeh
Den som sedan efteträdde Reepalu som kommunstyrelsens ordförande visade sig endast vara snäppet bättre. Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) är visserligen bättre på att formulera sig offentligt än sin föregångare, men har samtidigt konstant förnekat antisemitismen i Malmö.
- Enkel fråga om plan mot antisemitism i Malmö
- Om någon firar eller hyllar att oskyldiga civila mördas, så är det förkastligt (I samband med att attacken mot Israeliska civila kvinnor och barn firades runt om i Sverige)
- Antisemitism är inte ett problem i Malmö
Utredning om antisemitism
Malmös politiker tog till slut initiativet att utreda den allt för vanligt förekommande antisemitismen i staden. Personen som fick äran att genomföra utredningen heter Mirjam Katzin och är doktorand vid Lunds universitet. I sammanfattningen av rapporten kan man läsa att en viktig del i arbetet mot antisemitism handlar om att det behövs bredare anslag kring värdegrund, normkritik, antirasism och ungas rättigheter. Det vill säga ungefär samma saker som sägs vara lösningen på de flesta problem idag.
I utredningen får vi veta att antisemitismen i Malmö inte baseras på religion utan på geopolitik, det vill säga Israel-Palestina konflikten. Men det är lite mer komplicerat än så, eftersom trots att antisemitismen grundar sig i geopolitik så är det trots allt majoritetssamhällets fel. Enligt Katzin finns en grundläggande rasistisk struktur i samhället som utestänger många unga från samhället, och som i längden hindrar barn från att känna en positiv identitet.
Anklagelser om antisemitism, är antisemitism
Vänstern är kända för att re-definiera uttryck och ord och på så sätt svära sig fria från både det ena och det andra.
Till exempel att feminism betyder “jämställdhet”, något som per definition är fel. Jämställdhet betyder jämställdhet, och ordet feminism har genom historien haft olika betydelse. Första vågens feminism innebar exempelvis att man kämpade för kvinnors rätt att rösta i allmänna val. Andra vågens feminism fokuserade mer på kvinnans roll i samhället, sexuell och ekonomisk frigörelse.
Från och med tredje vågens feminism blev intersektionalitet allt viktigare, vilket i princip betyder att man satte etiketten “feminism” och även sådant som “antirasism” på allt som vänstern tyckte var bra. Samtidigt etiketterade man allt som man inte tyckte om som “rasism” och/eller “kvinnohat”, oavsett om ämnet i fråga hade någon som helst relation till vare sig rasism eller kvinnohat.
Det är denna typ av intersektionalitet som ligger bakom att Jämställdhetsmyndigheten i sin rapport Inget att vänta på definierar allt våld i samhället som “Mäns våld mot kvinnor”.
Inom jämställdhetspolitiken används begreppet mäns våld mot kvinnor. Detta begrepp avser inte enbart den enskilda mannens våld mot den enskilda kvinnan i en parrelation, utan är tänkt att fungera som ett ”paraplybegrepp” som utöver våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck inkluderar våld utanför nära relation, såsom sexuella trakasserier, prostitution och människohandel för sexuella ändamål, liksom kommersialisering och exploatering av kvinnokroppen i reklam, medier och pornografi. Genom att inkludera begreppet våld i nära relationer i det överordnade begreppet mäns våld mot kvinnor innefattas även våld i samkönade relationer, eller för den delen kvinnors våld mot män i nära relationer.
Inget Att Vänta På – Jämställdhetsmyndigheten
Genom intersektionella trolleritrick kan man alltså hävda att våld i lesbiska relationer faktiskt är “Mäns våld mot kvinnor”, och det är utifrån denna typ av resonemang man behöver förstå hur utredningen om antisemitismen i Malmö kommer fram till att anklagelser om antisemitism egentligen är islamofobi.
Katzin beskriver hur anklagelser om antisemitism används i islamofobiska syften, och därför främjar en rasistisk diskurs. Detta handlar tydligen, enligt Katzin, om att försöka dölja den antisemitism som har sitt ursprung i Europa. Att ta avstånd från antisemitism är också antisemitiskt, eftersom det egentligen handlar om att försöka undvika att bli anklagad för antisemitism.
Beskrivningen av rapportens metoder är en härlig blandning av sociologiska maktteorier, intersketionalitet och strukturer. I ett försök att framstå som någorlunda objektiv nämner Katzin att hon själv har judiskt påbrå och har blivit utsatt för antisemitism.
Vem är Mirjam Katzin?
Förutom doktorand vid Lunds universitet är Katzin (vid tillfället då utredningen genomfördes) aktiv politiker i Vänsterpartiet Malmö, och sitter som ledamot i kulturnämnden. I en intervju från 2015 berättar hon att hon har en feministisk syn på världen, och även fast hon är både politiker och doktorand så är hon framförallt en aktivist.
Hon hade inte tanken på att doktorera när hon först läste till jurist, men kände att hon ville fortsätta arbeta mer generellt med samhällsstrukturer snarare än att hjälpa till i enskilda fall. Akademin är för henne en plats för samhällskritik, där man fortfarande kan få chans att ifrågasätta och undersöka.
Aktivist i Akademin
Anledningen att jag tar upp Katzins politiska uppdrag samt intervjun jag hittade med henne är att jag tror det har betydelse för rapportens utformande. Enligt mig så inger det ett mycket svagt förtroende när en doktorand som är aktiv vänsterpartist ser sig själv som först och främst en aktivist genomför en utredning om antisemitism.
Adam Cwejman
En som har läst rapporten är Adam Cwejman, och han redogör sin uppfattning om rapporten på GP’s ledarsida. Medan Katzin uttryckligen skriver i rapporten att hon inte är intresserad av att ta reda på vem som står för antisemitismen, så menar Cwejman att det blir en omöjlighet att förstå utan att svara tydligt på frågorna “vem” och “hur”.
Hade DN:s ledarsida, eller för den delen Katzin, tittat ut mot Europa, exempelvis Frankrike, hade de fått en ledtråd om vad problemet handlar om.
Om DN-ledare “vet” så gör de ett mycket bra jobb på att dölja det. Likaså Katzin. De uttrycker elegant och med tungan på vågen krumbukter av en så avancerad natur att läsaren faktiskt till slut tror att det är majoritetsbefolkningens bristfälliga “redskap” eller underutvecklade normkritik som är problemet – eller de beryktade vaccinmotståndarna då.
Adam Cwejman
Tala klarspråk
Enligt en studie som citeras av Cwejman i GP hyser 39% av vuxna muslimer i Sverige antisemitiska inställningar, jämfört med 5% av totalbefolkningen. Så varför allt detta krumbuktande? Tror Katzin på allvar att mer normkritik bland majoritetsbefolkningen kommer lösa Malmös antisemitism? Tyvärr är nog svaret ja på den frågan.
Varför tror jag det? Jo, av flera anledningar. Kalla mig fördomsfull, men en aktivistisk vänsterpolitiker gör mig direkt skeptisk till det han eller hon skriver. Katzin nämner dessutom att hon använder sig av Foucaults maktteorier, och refererar till hans bok Sexualitetens historia. Varför hon valt just den boken för att beskriva makt istället för Övervakning och straff kan jag inte förstå. Foucaults teorier är framförallt poststrukturalistiska och postmoderna, det vill säga att det finns ingen sanning utan allt är strukturer, konstruktioner och makt i relation till exempelvis identitet.
Nästa person Katzin väljer att använda för sin analys är en sociolog och uttalad feminist vid namn Nira Yuval-Davis. Katzin använder sig av Yuval-Davis teorier om intersektionalitet, vilket beskrivs på följande sätt i boken Power, Intersectionality and the Politics of Belonging:
Intersectional analysis does not prioritize one facet or category of social difference. However, unlike those who view the intersection of categories of social difference in an additive way, I see them as mutually constitutive. As to the question of how many facets of social difference and axes of power need to be analyzed — this is different in different historical locations and moments, and the decision on which ones to focus involve both empirical reality as well as political and especially ontological struggles.
Nira Yuval-Davis
Detta kan förklara hur Katzin (som hon själv beskriver det) inte ser på “jude” som en primär identitet, utan något som samverkar med kön, klass, ålder och position i en rasistisk struktur.
Har man detta synsätt så är det nog ganska enkelt att hävda att en rik manlig jude som utsätts för antisemitism av en fattig palestinsk kvinna, egentligen inte är utsatt för antisemitism alls.
För att framstå som en objektiv skildrare av ett fenomen (antisemitism) väljer Katzin att hänvisa till en essä skriven av Donna Haraway. I den beskrivs feministisk vetenskapsteori i praktiken, och man kan bland annat läsa följande:
It seems clear that feminist accounts of objectivity and embodiment -that is, of a world -of the kind sketched in this essay require a deceptively simple maneuver within inherited Western analytical traditions, a maneuver begun in dialectics but stopping short of the needed revisions.
Feminist embodiment, feminist hopes for partiality, objectivity, and situated knowledges, turn on conversations and codes at this potent node in fields of possible bodies and meanings. Here is where science, science fantasy and science fiction converge in the objectivity question in feminism.
Donna Haraway
Offer och förövare
De teorier som ligger till grund för analysen om antisemitismen i Malmö är alltså poststrukturalism, postmodernism, intersektionalitet och feministisk vetenskapsteori. Tar man med allt detta i beräkningen så är det fullt logiskt att lägga större vikt vid den antisemitism som utgör majoritetsbefolkningen (5%) än den man kan hitta bland muslimer (39%). Dessa teorier gör det också naturligt att skylla antisemitismen bland muslimer på “djupt rotad strukturell rasism i samhället”, helt enkelt eftersom det enligt denna analys är majoritetsbefolkningen som har makten.
Slutsatsen blir mer eller mindre att både antisemitiska muslimer och judar som är utsatta för antisemitism, båda är offer för majoritetssamhällets rasism. Det är också en mycket smidig slutsats, för den som inte vill ställa sig mellan två minoritetsgrupper. Fegt, men smidigt.
Hela rapporten går att läsa här
Andra texter jag skrivit kan hittas här
Du kan prenumerera på nyhetsbrev genom att ange din mejladress här nedan, och på så sätt få ett mejl när det finns nya inlägg.