< Hoppa till innehåll

Bokbål och Demokrati

Den senaste tidens koranbränningar, av många kallade ”bokbål”, kan knappast ha undgått någon vid det här laget. SVT kallar det för bokbål, liksom författaren och professorn Dick Harrison och inte särskilt oväntat är det även den benämning som professor Mattias Gardell väljer att avnända sig av. Och genom en snabb googling kan man konstatera att de knappast är ensamma om att kalla koranbränningarna för bokbål.

Anledningen till att man väljer begreppet ”bokbål” är att man vill dra paralleller till Nazityskland och andra världskriget. För alla som har gått i svensk grundskola torde ordet bokbål vara synonymt med just nazisternas brännande av oönskad litteratur under andra världskriget. Jag vänder mig mot användandet av begreppet när det gäller de koranbränningar som skett runt om i Sverige den senaste tiden, eftersom begrepper är faktamässigt inkorrekt.


Bokbål Under Andra Världskriget

Bokbålen under andra världskriget var en symbolisk handling där den nazistiska regimen, under Adolf Hitlers styre, genomförde massförstörelse av böcker och annat skrivet material som ansågs vara ideologiskt eller kulturellt oacceptabelt enligt deras världsåskådning.

Bokbålen var en del av en bredare kampanj för att rensa ut så kallad ”otysk” litteratur och författarskap som ansågs hota den nationella enigheten och den auktoritära statens dominans. Målet var att etablera en homogen och enligt nazisternas tolkning ”ren” kulturell och intellektuell miljö som stödde deras extremistiska idéer och maktstrukturer.

Ett av de mest kända exemplen på bokbål ägde rum den 10 maj 1933 då studenter och andra sympatisörer till det nazistiska partiet brände böcker på offentliga platser runt om i Tyskland. Böcker av författare som var judar, liberala, kommunistiska, pacifistiska eller på något annat sätt ansågs hota nazisternas värderingar och ideologier, togs från bibliotek och brändes öppet som en spektakulär och symbolisk akt.

Bokbålen under andra världskriget hade flera olika syften, bland annat följande:

  • Symbolik och propaganda: De skulle markera en storskalig omvandling av kulturen och det offentliga medvetandet enligt nazisternas riktlinjer. Det var en demonstration av regimens styrka och en försäkran om dess förmåga att forma tankar och idéer.

  • Censur och kontroll: Genom att förstöra böcker som inte passade in i den nazistiska världsbilden ville regimen eliminera potentiella hot mot sin auktoritet och eliminera alternativa perspektiv.

  • Stärka ideologisk konformitet: Bokbålen användes som en metod för att främja nazistisk ideologi och främja en enhetlig tänkande bland medborgarna.

  • Skapa en ny kulturell ordning: Genom att förstöra befintlig litteratur och konst och ersätta den med propaganda och auktoriserade verk kunde regimen skapa en ny kulturell identitet som stödde deras politiska mål.

Sammanfattningsvis var bokbål under andra världskriget en strategi som nazistregimen använde för att forma det kulturella landskapet och kontrollera informationen för att gynna deras egen agenda och stärka sin auktoritet. Det var en tragisk förlust för den fria tanken och yttrandefriheten och ett exempel på de faror som kan uppstå när en regim försöker manipulera och censurera information för att främja sina egna mål.


Nutida Koranbränningar

När koranbränningar diskuteras i media och av politiker framställs det i princip uteslutande som en rasistisk handling. Detta genom att hänvisa till Rasmus Paludan som högerextrem muslimhatare. Det är han kanske, eller så är han det inte. Jag vet för lite om honom för att kunna uttala mig om vad han är och tycker. Min uppfattning är att Paludan har valt att bränna koranen i Sverige eftersom han anser att svenskarna är naiva, och att han på något sätt ska ”visa muslimernas rätta sida” genom provokation. Om detta var hans syfte, så har den muslimska befolkningen inte gjort honom besviken.

Men Paludan är inte ensam om att bränna koranen, och alla som gjort eller gör det har sina egna anledningar till varför.

Omar Makram

Ex-muslim från Egypten som avkrävdes av Migrationsverket att ”bevisa att han lämnat islam” för att få uppehållstillstånd. Det räckte inte att han spelade in ett filmklipp när han bränner koranen, och skickade klippet Migrationsverket i en privat länk. De menade att inte tillräckligt många hade sett videon för att det skulle anses tillförlitligt att han lämnat islam. Omar är ingen högerextrem rasist.

Firoozeh Bazrafkan

Firoozeh är en konstnär som föddes i Iran. För några veckor sedan förstörde hon koranen med hjälp av ett rivjärn, utanför Irans ambassad i Köpenhamn. I ett pressmeddelande skriver hon bland annat följande:

My performance is a tribute to the brave women and men of Iran. It is also a tribute to all citizens and politicians worldwide who support the Iranian people’s struggle for a dignified life. A life where each individual decides what they want to say, how they want to live, and how they want to appear.

Respect cannot be claimed by those who violate these fundamental human rights.

Firoozeh Bazrafkan
Förstör koranen med rivjärn

Jag kan naturligtvis inte vara helt säker, men jag tvivlar på att Firoozeh Bazrafkan är en högerextrem rasist.

Lucas Ljungkvist

Bränner koranen i syfte att provocera Turkiet så pass mycket att de vägra släppa in Sverige i NATO.

Jag har aldrig haft som intention att bränna koranen av de skäl som andra haft, utan detta är en aktion mot Sveriges Natoansökan.

Lucas Ljunkvist
Bokbål koranen

Jag har ingen aning om Lucas är en högerextrem rasist, men det är inte något som jag tar för givet att han är.

Salwan Momika

Salwan Momika har den senaste tiden blivit känd för att bränna koranen, och har fått stor spridning av sina manifestationer via TikTok.

Meningarna om vem han är och vad hans syfte med koranbränningarna är går isär. Enligt The New Arab har han tidigare varit en del av en Irakisk milis, något som även Franska The Observers skriver om. I klippet oven berättar Salwan själv om sina motiv.

Denna bok kräver hat, och uppmanar till mord på alla som inte är muslimer.

Salwan Momika

När SVT skriver om tidigare koranbränningar så ligger fokus helt och hållet på de som kan misstänkas ha rasistiska förtecken. Det är inte särskilt oväntat att SVT väljer att vinkla på detta sättet, men det är missvisande och inte särskilt opartiskt.


Häcklandet Av Religion

Ett mycket känt (och uppskattat) exempel där kristendomen och judendomen varit måltalvlor för häcklande är Monty Python’s film Life of Brian. När filmen kom ut på bio 1979 fanns det förstås religiösa grupper som kände sig mycket kränkta, och filmen förbjöds helt enkelt i bland annat Irland och i Norge.

Här i sverige skämtade man då om att ”Filmen var så rolig att den förbjöds i Norge”.

Eftersom ingen av de som vill förbjuda koranbränningar i Sverige är villiga att erkänna att det gäller specifikt koranen (man brukar hävda att det ska vara förbjudet att bränna eller göra narr av sådant som andra håller som heligt), så skulle även denna film förbjudas här i Sverige.

Och fortsätter vi sedan till Hinduismen, där nötkreatur anses heliga, så behöver vi förbjuda alla människor i Sverige från att äta nötkött. Inte heller skulle vi vara tillåtna att öppet tycka att Scientologerna är knäppa. Och hur ska samhället hantera människor som Weird Al Yankowic? Ska han svartlistas på Youtube och Spotify etc.? Ska Livets Ord och Jehovas Vittnen inte heller få kritiseras?

Vem är det som ska avgöra vad som är så heligt att det inte får häcklas eller kritiseras? Om vi ska vara helt uppriktiga, så är svaret på vad som är ”heligt” helt och hållet beroende av vem man frågar. Och hur gör vi när två heliga saker krockar med varandra? Muslimer äter som bekant inte griskött, och enligt Hindusimen skulle de förbjudas att äta nötkött.

Pride är mer eller mindre heligt i västvärlden, samtidigt finns det grupper av religiösa som finner Pride stötande. Ska vi förbjuda Pride i Sverige, och även gå tillbaka i tiden och göra det olagligt att vara homosexuell?

Jag tror att de som vill införa blasfemilagar i Sverige helt enkelt inte har tänkt tanken hela vägen, och därför inte har förstått vilka konsekvenser det faktiskt skulle få. Åtmisntone om man är konsekvent i sina åsikter, och inte erkänner att man anser att just Islam ska ha en särställning i Sverige, medan allt annat som hålls heligt ska vara öppet för kritik och häcklade.

John Cleese gör, enligt mig, helt rätt när han vägrar ändra manus för en eventuell dramatisering av just Life of Brian.

För mig handlar det inte om att vilja kränka människor, utan snarare om vilket samhälle vi skulle tvingas leva i om alla de som känner sig kränkta av en eller annan sak är de som dikterar vad vi andra får och inte får säga och göra.

Enskilda kan bränna skrifter för att göra andra uppmärksamma på vad dessa skrifter innehåller. Man bränner till exempel Bibeln med hänvisning till alla gillande beskrivningar som där finns av grymma och systematiska folkmord. Om syftet uppfylls är detta av godo. Fler kommer till insikt om att denna för kristna, judar och muslimer ”heliga” skrift i långa stycken måste förkastas. Innehållsligt är den i dessa stycken inte bättre än ”Mein Kampf”.

En annan har förföljts med stöd i en viss religion i ett annat land och lever nu som flykting i ett land där yttrandefriheten är säkrad. Där bränner hon religionens heliga skrift för att sända ett budskap till andra som fortsatt lider under det förtryck hon undsluppit. Om reaktionerna blir starka går budskapet fram. Människor som förtrycks kan dra slutsatsen att eftersom det på något ställe i världen är möjligt att häda, ifrågasätta och förlöjliga den religion som brukas som motivering när de förföljs och förtrycks, så borde en annan ordning vara möjlig också på ”hemmaplan”. Motståndet mot tyranniet vinner i styrka. I så fall är detta också en nyttig användning av yttrandefriheten i det land där det är lagligt att bränna ”heliga” skrifter.

Torbjörn Tännsjö

Fler av mina texter finns i bloggen

Du kan prenumerera på nyhetsbrev genom att ange din mejladress här nedan, och på så sätt få ett mejl när det finns nya inlägg.

Dela med dina vänner
Publicerat iSamhälle