Drama På Jobbet

Är det något jag alltid har avskytt så är det drama, särskilt på jobbet. Jag har därför alltid varit mån om att hålla mig ifrån både människor och situationer där drama normalt uppstår. Om det förekommer diskussioner där många har väldigt starka åsikter på en arbetsplats, så behåller jag oftast mina åsikter för mig själv. Jag anser helt enkelt inte att något positivt kommer ifrån att gräla med människor som inte har någon egentligt personlig betydelse för mig.

Låt mig förklara vad jag menar. Vad som oftast ligger bakom ett gräl är att du blivit sårad på ett eller annat sätt av någon som betyder mycket för dig. Det kan handla om en nära vän, partner, familjemedlem men såklart även arbetskamrater. Om du upptäcker att din partner har bedragit dig eller att en nära vän talat illa om dig bakom din rygg så uppstår en känsla. Känslan kan vara ilska, sorg eller kanske avsky, men det är alltid någon typ av känsla som gör att du vill konfrontera personen i fråga – vilket ofta resulterar i ett gräl.

Jag skulle vilja påstå att det normalt sett bara är människor som betyder något för dig som har makten att framkalla dessa känslor hos dig. Det vill säga, om en person du inte känner eller vet något om tycker att du är ful eller dum, så rycker nog de flesta på axlarna och går vidare med sitt liv. Men om någon du bryr dig om säger samma sak, så är chansen ganska hög att du blir ledsen eller sårad.

Det är utifrån detta jag sällan grälar med andra människor. Det är helt enkelt ganska få människor som betyder tillräckligt mycket för mig för att de ska kunna framkalla de känslor som ligger till grund för ett gräl.

Det finns dock människor som själva mår så dåligt att de behöver skapa drama omkring sig för att få uppmärksamhet. Det finns även de människor som behöver känna makt över andra för att må bra, och har de inte den makten naturligt så försöker de befästa sin makt genom någon annan. Det verkar vara detta jag råkat ut för på jobbet häromdagen.

MÖTET

I måndags kom jag tillbaka till jobbet efter fyra veckors semester. Redan på måndag morgon ringer en kollega, vi kan kalla henne ”Lisa”, för att diskutera vissa ärenden som hon och andra kollgor har tagit hand om under tiden jag varit på semester. Lisa vill diskutera misstag som hon tycker att jag har begått, och jag sitter och lyssnar på henne i närmare 45 minuter. Jag säger inte emot utan de saker hon tar upp lovar jag att kolla upp, och om så behövs rätta till.

I slutet av samtalet frågar Lisa om jag tidigare haft någon genomgång i hur en viss typ av ärenden ska hanteras. Det handlar om en typ av ärenden som är så ovanliga att min avdelning tillsammans kanske får ett sådant på 3 månader. Anledningen till att Lisa frågar är att en kollega nu har fått ett sådant ärende, och undrar om jag har tid och lust att vara med när de ska handlägga ärendet under torsdagen. Jag svarar att jag har varit med i på genom gångar i hur dessa ärenden ska hanteras tidigare, men att de kanske inte skadar att friska upp minnet.

Det finns ingenting som tyder på att det inte skulle vara frivilligt att vara med på den här genomgången. När torsdagen kommer har jag avsatt tid för att vara med och jag har fått till mig att vi har ett rum bokat från klockan 10:00 på förmiddagen. När det är dags och klockan börjar närma sig 10:00 får jag reda på att rummet som en kollega har bokat inte längre är tillgängligt, utan någon annan har avbokat vår tid och sedan bokat in sig själva.

Kollegan som har bokat rummet vill inte störa de som tagit vår tid, utan istället försöker vi hitta ett annat rum. Efter en stund har vi fått bokat ett annat rum på en annan våning och går dit för att påbörja genomgången. När vi väl kommit på plats och precis påbörjat så hörs ett oväsen som gör att det knappt går att höra varandra i vårt rum. Tydligen bygger man om i huset, och det visar sig vara omöjligt att fullföllja genomgången i det nya rummet vi bokat.

Nu har vi alltså slösat bort ungefär 45 minuter på ingenting, och jag går tillbaka till min arbetsplats för att fortsätta arbeta. Efter ett tag får jag ett mejl med en inbjudan att delta i genomgången av ärendet klockan 12:00 istället. Eftersom den tiden inte passar mig särskilt väl, så skickar jag inte svar om att jag accepterat tiden. Som sagt, ingenting pekar på att denna genomgång skulle vara något annat än frivillig. Däremot har vi ett annat möte klockan 14:00 som är obligatirisk närvaro på.

Det ska även nämnas att jag normalt är på kontoret så snart det öppnar klockan 06:00 på morgonen. Anledningen är att jag har ungefär 1,5 timmes resväg enkel väg till och från jobbet, och därför åker jag helst under tider när det inte är så mycket folk. Normalt brukar jag lämna kontoret någon gång mellan klockan 13:00-14:00, och då är jag hemma mellan 14:30-15:30. När jag kommit hem brukar jag sedan fortsätta arbeta fram till ungefär klockan 17:00, vilket innebär att jag oftast gör mina 8 timmar och lite till.

KONFRONTATION

När klockan slår 12:00 håller jag på och packa ihop mina saker för att hinna hem innan nästa möte, och då kommer Lisa till min arbetsplats och frågar varför jag inte är på genomgången. Jag förklarar att tidpunkten är illa vald, och att planeringen var att genomgången skulle vara klockan 10:00. Något som åtminstone jag anser vara ganska absurt händer då, i alla fall utifrån mitt perspektiv och min förståelse av att genomgången är frivillig. Lisa vill inte acceptera att jag inte kommer på genomgången, utan visar irritation och försöker argumentera för att det jag gör är både fel och hemskt.

Själv är jag lite stressad för att inte missa nästa möte, och jag säger något i still med att det inte är mitt fel att första genomgången blev inställd. Lisa ger till slut upp och går tillbaka till mötet. När jag sitter i bussen på vägen hem och tänker tillbaka på saken så får jag lite dåligt samvete, eftersom jag vet att jag kan ha uppfattats som otrevlig mot Lisa när jag stod och packade ihop mina saker. Därför bestämmer jag mig för att höra av mig till henne senare på dagen för att be om ursäkt.

URSÄKTEN

Efter nästa möte är över så skickar jag iväg ett mejl till Lisa där jag ber om ursäkt om jag var otrevlig, och jag säger att om hon vill eller behöver prata om det så får hon gärna ringa mig. Jag förklarar att jag vid tidpunkten var stressad och samtidigt irriterad över att jag inte ingår i årets lönerevision, och att det var fel av mig att låta den irritationen gå ut över henne. Jag tycker ändå att det är rimligt att be om ursäkt om man gjort fel, eller varit onödigt otrevlig mot någon.

Lisa skriver ganska snart tillbaka till mig och förklarar att hon hade absolut inte tagit illa upp, och hon tyckte inte jag hade varit otrevlig på något sätt. Ingen ursäkt var därför nödvändig. Jag svarade henne att eftersom jag själv ansåg att jag kanske varit otrevlig, så ville jag i alla fall be om ursäkt. Apropå att jag hade nämnt i förbifarten att jag var irriterad över lönerevisionen, så mejlade hon tillbaka och frågade mig vad jag har i lön. Hon förklarade att hon kommer begära ut en lista på vad alla tjänar, så hon kommer få reda på det oavsett.

Den frågan gör mig obehaglig till mods, eftersom jag vet att frågor om lön brukar vara känsliga. Jag svarar därför inte direkt utan fortsätter att arbeta medan jag funderar på om jag ska svara eller inte. När klockan är omkring 17:00-17:30 avgör jag att jag har arbetat klart för dagen, och innan jag stänger ner min dator så mejlar jag till Lisa och berättar vad min månadslön ligger på.

Jag har fått en inbjudan till en frivillig genomgång, som var tvungen att skjutas fram två timmar. Detta resulterade i att jag valde att inte delta på denna frivilliga genomgången, och att jag säger det till Lisa på ett kanske lite för hårt sätt. Jag ber dock om ursäkt, trots att Lisa menar att det absolut inte hade behövts för hon hade inte uppfattat mig som otrevlig.

Och exakt här bör det hela rimligen stanna. Detta borde nu vara överspelat och vi alla bara gå vidare i våra liv. Hittills har detta varit mellan mig och Lisa, och hon har accepterat min ursäkt (som enligt henne var helt onödig).

TELEFONSAMTAL

Men vi lever inte i en rimlig värld med rimliga människor, tyvärr. Klockan 7 på morgonen ringer Lisa upp mig. Det hörs tydligt på henne att hon är irriterad, minst sagt. Nu är det min lön som ska diskuteras, och huruvida jag har rätt att vara missnöjd eller inte. Lisa förklarar för mig att jag borde vara nöjd, och att jag tjänar mer än många andra på kontoret som har arbetat där längre än jag. Jag blir även uppmanad till att vara ödmjuk i frågan.

Jag försöker förklara för Lisa att jag kan helt och hållet förstå vad hon menar, eftersom jag själv har varit med om samma sak på andra arbetsplatser. Det vill säga att människor som blivit anställda efter mig har haft högre lön. Det är självklart inte kul, och när sådant händer känner man sig inte särskilt uppskattad på jobbet. Samtidigt anser inte jag att min utgångspunkt för vad jag anser att mitt arbete är värt ska vara i relation till hur andra människor värderar sin arbetsinsats.

Lisa är så upprörd att jag uppfattar att hon inte hör vad jag säger, eller möjligen hör hon bitar av vad jag säger och fyller sedan själv i resten.

Personligen anser jag att det är fullständigt orimligt och olämpligt att ställa en kollega till svars för vad de tjänar. För det första har jag inte själv bestämt vilken lön jag ska ha. För det andra anser jag att alla människor väljer om de ska acceptera sin lön utifrån deras personliga förutsättningar samt en rad andra saker som exempelvis arbetsuppgifter, arbetstider och andra förmåner. Lisa verkar inte hålla med, om hon nu ens hör vad jag säger.

Min åsikt är att det inte är jag som tjänar för mycket, utan i så fall mina kollegor (inklusive Lisa) som tjänar för lite. Min utgångspunkt måste dessutom vara mina egna privata förutsättningar, liksom de förutsättningar som angetts då jag blivit anställd. Jag kan omöjligt utgå ifrån att andra tjänar mindre än jag, och att jag därför måste vara nöjd och hålla tyst. Jag har aldrig förstått det resonemanget.

”Det finns de som har det sämre!”

LÖN OCH MISSNÖJE

Om man ska tänka på det viset, så ska de allra flesta i världen vara nöjda och inte försöka få det bättre. Det finns trots allt någon som har det sämre, oavsett hur illa man tycker att man har det. Det som är viktigt här, och som Lisa verkligen vägrade att höra, är att jag inte anser att jag är värd mer lön än de andra på kontoret. Jag anser bara att det är orimligt att jag ska ha samma lön i två års tid, särskilt eftersom vi just nu går igenom en inflation som gör att i princip allting är 40% dyrare idag än det var när jag anställdes.

Jag skulle inte ha någonting alls emot att alla andra på kontoret tjänar mer än jag, om jag själv känner att min egen lön är rimlig. Och då menar jag inte någon fantasi-lön, utan ett lönepåslag på kanske 1000 kr/mån eller så.

När jag anställdes (i februari) fick jag information om att jag anställdes med 2023 års lön, vilket jag tolkade som att jag skulle vara med i lönerevisionen för 2024 års lön. När man säger ”2024 års lön” så tänker jag ”den lön man har under året 2024”, och inte ”den lön som i slutet av 2024 förhandlas fram för år 2025”. Vidare fick jag information om att det är relativt enkelt att utbilda sig internt, och utifrån det höja sin lön och sin kompetens.

Jag har tidigare skrivit om att Försäkringskassan måste spara pengar, och detta resulterade bland annat i att diverse utbildningar lades på is tillsvidare. Självklart känner jag en irritation för att allt sammantaget kommer jag inte bara får en rejäl reallönesänkning, utan kommer inte ha någon chans att höja den på minst ett år. Det anser jag att jag har min fulla rätt till. Men enligt Lisa ska jag alltså vara nöjd och hålla käft eftersom andra har det sämre.

TAR DET ALDRIG SLUT?

Jag lyssnar i alla fall på Lisa i över 30 minuter på fredagsmorgonen, och vill verkligen inte gräla med henne eller någon annan. Samtidigt tänker jag heller inte tillåta vad som helst, och säger till henne att jag inte tänker be om ursäkt för min lön och heller inte för att jag inte är nöjd. Men hon fortsätter och menar att jag ska vara ödmjuk för att min lön sticker i ögonen på andra. Jag försöker förklara för henne att jag inte vill diskutera lön med någon alls. Jag är inte intresserad av vad andra tjänar, och kommer heller inte gå runt och tala om vad jag tjänar.

Jag går normalt inte heller omkring och säger till kollegor att jag är missnöjd med det ena eller andra. Anledningen att detta ens kom upp med Lisa var att jag ville be om ursäkt för att jag lät otrevlig, och förklara att jag inte var irriterad på henne. Sedan kände jag mig tvingad att berätta vad jag tjänar, eftersom hon skulle ta reda på det oavsett.

Till slut avslutar vi vårt samtal, och jag känner att det verkligen inte ledde någonstans alls. Men nu hade Lisa i alla fall fått sitta och ösa skit över mig i en halvtimme, och jag hoppades att det skulle räcka för att hon skulle bli nöjd. Kanske kunde äntligen den här dramatiken ta slut.

HANLON’S RAZOR

Jag tror inte att Lisa är ointelligent, utan jag tror att även om hon inte lyssnat på allt jag sagt, så förstår hon helheten. Därför drar jag slutsatsen att det som följer beror på ren illvilja.

Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity
Hanlon’s Rakkniv

Jag lydde inte Lisa och hur hon än försökte kunde hon inte få mig att skämmas för min lön, och därför måste jag straffas. Naturligtvis.

Enligt mig så hade en normal människa slutat redan efter att de fått en ursäkt. De som hyser riktigt stort agg mot någon hade kanske behövt slänga ur sig en rad oförskämdheter, och slutat efter samtalet klockan 7 på fredagsmorgonen. Men inte Lisa. Lisa vet inte när det är dags att sluta. Eller så vet hon det och tror att hon kan uppnå full underkastelse genom att fortsätta kriga.

Lite senare under fredagen ringer en annan kollega upp mig. En kollega som jag tycker att jag har haft bra kontakt med, men som nu beter sig underligt och ställer märkliga frågor. Jag reflekterar inte över innebörden i frågorna först, utan tycker mest att de är märkliga men tänker att det kanske är något som hänt i hennes privatliv. Jag är inte som Lisa, så jag ställer inte min kollega till svars på ett aggressivt sätt utan lyssnar och svarar efter bästa förmåga.

Först får jag frågan om jag ska sluta på arbetsplatsen. En ganska märklig fråga, med tanke på att jag inte har diskuterat med någon om att eventuellt säga upp mig. Det har aldrig varit min tanke, utan min tanke har från första början varit att arbeta och utbilda mig internt för att sedan kunna gå vidare inom Försäkringskassan. Detta är något jag har varit öppen med från första början, och som jag även sade i min anställningsintervju då man undrade vad jag tänkte om framtiden.

Sedan kom lite frågor om lön och utbildning. Inte så brutalt och otrevligt som Lisa, utan mer nyfiket undrande och utan att fråga rent ut vad jag tjänar. Kollegan berättade att det inte gör någon större skillnad på lönen om man tar på sig fler uppgifter eller går internutbildningar. Jag förklarade att jag inte räknar med att lönen ska gå upp särskilt mycket enbart på grund av att jag tar på mig fler uppgifter eller ökar min kompetens, men att jag tänker att det har en positiv effekt om jag längre fram söker andra tjänster inom Försäkringskassan.

Kollegan fortsätter att fråga om utbildning, och säger att bara för att man har en högskoleutbildning så betyder inte det att man är bättre eller smartare än andra. Även detta ansåg jag vara en märklig sak att säga, eftersom jag aldrig gett uttryck för något sådant. Jag har tvärtom arbetat en hel del med kollegor som alla varit högre utbildade än jag, och aldrig känt mig underlägsen. Därför känner jag mig heller inte överlägsen för att jag nu har högre utbildning än vissa andra kollegor.

Jag kände mig nödgad att förklara att jag började studera sent, och tog min examen först för ungefär två år sedan. Anledningen till att jag först började studera var att jag insåg att jag hade ett mycket begränsat urval av arbeten att söka om jag inte utbildade mig. Sedan tyckte jag faktiskt att det var kul att plugga när jag väl hade börjat.

I efterhand har jag insett att dessa märkliga frågor är en exakt och illvillig tolkning av de svar som Lisa fick under sina förhör av mig. Det är också den enda rimliga förklaringen till varför min kollega helt plötsligt börjar ställa denna typ av frågor. Det ser med andra ord ut som att Lisa ansåg att det inte räckte att hon var otroligt otrevlig och hade rena förhör med mig, utan hon har tydligen ansett att hon ska sprida rykten om mig. Rykten som inte är sanna, utan som springer ur hennes egna fantasier och tolkningar.

Jag planerar att säga upp mig

Jag tycker att jag är bättre än mina kollegor

Jag tycker att jag är smartare än mina kollegor

Jag tycker att jag är värd mer än mina kollegor

Just de saker som jag försökte förklara för Lisa att jag inte tycker, men som hon vägrade lyssna till. Jag har ingen aning vilka fler rykten hon har hunnit sprida om mig, eller vem hon har spridit dem till. Men det lär väl komma fram förr eller senare.

CHEFEN

Fredagen avslutas av att en annan kollega (som heller inte var på genomgången) ringde upp mig och frågade om jag hade sett ”mejlet”. Det hade jag inte.

När jag öppnade min mejl fann jag ett email från min chef. Ett email som jag anser vara onödigt otrevligt, och inte särskilt lämpligt att skicka som chef. Nu minns jag inte vad det stod ord för ord, men ungefär stod det så här.

Det är endast tillåtet att flexa ut när arbetet medger detta.
Om ni blir kallade till en genomgång, så ska ni gå på den.
Frågor på det?

Det kan tyckas vara en småsak, men i sammanhanget tycker inte jag att det är det. Dels för att jag hade arbetat mer än mina 8 timmar den dagen, dels på grund av allt annat som hänt under torsdagen och fredagen. Det räckte alltså inte för Lisa att ringa mig och mer eller mindre skälla ut mig under fredag morgon, för att sedan sprida osanna rykten om mig till våra kollegor.

Hon var även tvungen att gå till chefen och låtsas som att jag helt hade struntat i något superviktigt och obligatoriskt möte. Vilket alltså inte stämmer. Som jag skrivit tidigare så har det inte funnits något som antytt att genomgången var något annat än frivillig. Som jag ser det går det bara tolka mejlet från min chef på två olika sätt.

Min chef tycker att det är ett rimligt antagande att jag helt plötsligt vägrar att utföra mitt arbete. Det finns därför ingen som helst anledning att ta reda på om det finns fler saker som ligger bakom.

Min chef tycker att jag upprepade gånger missköter mitt arbete, och detta är något som hon påpekat så många gånger nu att det räcker gott och väl att påminna mig om min plats via ett mejl.

Eftersom ingen någonsin har anklagat mig för att missköta mitt arbete, så tycker jag att det är lika illa oavsett vilken tolkning man använder. Och även om det nu är så att min chef faktiskt anser att jag missköter mitt arbete, så anser jag att det är väldigt olämpligt att skicka ett email om detta.

Jag är inte glad, och jag skrev ett kort och lika otrevligt mejl tillbaka till min chef. Jag tänkte att när hon är mottagaren av ett sådant mejl, så kanske hon ser det olämpliga i det. Jag hade kunnat bortse från allt det som hände fram till och med det otrevliga telefonsamtalet på fredag morgon, men jag kan inte bara acceptera att osanna rykten sprids om mig och att Lisa försöker få mig att framstå som någon form av arbetsvägrare inför vår chef.

Det finns faktiskt en gräns för vad man ska behöva tåla. Dessutom ingår jag i samma team som Lisa. Hur ska vi kunna arbeta tillsammans efter detta? Jag har exakt noll förtroende för henne efter veckan som gått.