Har högre straff någon påverkan på brottsligheten, och framför allt då återfall i brott? Ska man tro en stor del av politiker och kriminologer (åtminstone de som tar plats i media) så har högre straff ingen som helst effekt på varken den generella brottsligheten i samhället, eller på risken för återfall i brottslighet. Men kanske är det inte så enkelt att det är antingen eller, svart eller vitt, utan att det finns en mängd variabler som påverkar utfallet.
Första gången jag hörde om att högre straff faktiskt har en inverkan på brott var när jag pluggade rättspsykologi. Uttalandet var dessutom inte särskilt kontroversiellt inom området, utan fokus låg mer på frågor som:
Vilken typ av brottslighet påverkas?
Hur långt är ”ett högre straff”?
Menar vi effekten på grov brottslighet, eller på mängdbrott?
Vad är det i ett längre straff som påverkar andelen återfall i brottslighet?
VÅRD ISTÄLLET FÖR STRAFF
Ett vanligt argument är att personer som dömts för brott ska vårdas inom Kriminalvården och att detta ska resultera i att de inte återfaller i brott efter avtjänat straff. Har man detta som utgångspunkt så är det ganska rimligt att man anser att högre straff inte hjälper. Och då har man också till viss del rätt. Eftersom syftet då är att personen ska vårdas, avsluta sin brottsliga karriär och skaffa sig ett 7-16 jobb, så kommer längre inlåsning inte uppfylla syftet.
Fungerar vården som det är tänkt inom Kriminalvården då?
För något år sedan sökte jag faktiskt arbete som programledare på en anstalt här i Sverige. Programledare kallas den som håller i de olika behandlingsprogrammen som erbjuds på anstalterna, och jag tyckte att det lät som en intressant erfarenhet att leda någon eller några av dessa program.
Jag genomgick ett flertal intervjuer och tester, och var till slut en av de två sökanden som valet stod emellan. Under en av dessa intervjuer kom vi in på ett samtal om vem eller vilka som går dessa behandlingsprogram under sin tid på anstalten. I min värld var det självklart att de som går behandlingsprogrammen själva måste ha en vilja till förändring. Men där hade jag fel. Jag kan givetvis inte uttala mig om hur det ser ut på alla anstalter, men dit jag sökte mig resonerade man så här.
Vi tvingar människor att vara med i de behandlingsprogram som vi tycker att de ska delta i. Detta gör vi genom att förklara att om de inte deltar i de program vi har bestämt, så kommer de att få sitta av hela sitt straff. Det vill säga att de inte blir frisläppta efter två tredjedelar av tiden.
Alla som tror att man kan bota kriminalitet genom att tvinga någon att gå ett behandlingsprogram mot sin vilja, räck upp en hand. Ingen? Nej, inte jag heller.
STATISTIK
Det är ganska enkelt att se hur effektiva de olika behandlingsprogrammen som erbjuds på svenska anstalter är. Kriminalvården publicerar nämligen regelbundet statistik om just detta (och mycket annat).
Endast ett program, 12-stegsprogrammet, kunde påvisa statistiskt säkerställda minskade återfall efter behandling när man tittade på alla klienter som påbörjat behandling.
Kriminalvårdens Utvärdering av Behandlingsprogram
Dessutom visade två av behandlingsprogrammen en ökad risk (visserligen inte signifikant) för återfall i brott efter genomgånget program. Dessa två behandlingsprogram är ROS för behandling av män dömda för sexualbrott, och ART för personer som är dömda för våldsbrott.
Detta är inte vad jag skulle kalla lyckad vård inom Kriminalvården.
STRAFFETS LÄNGD OCH TYP AV BROTT
När man diskuterar vilken effekt längden på ett straff har på risken för återfall i brottslighet behöver man ta flera saker i beaktande.
Låt säga att en 30 årig man döms till fängelse för mord, och att han sitter 5 år i fängelse (effektiv tid). Han är då 35 år gammal när han kommer ut, och det har inte hänt särskilt mycket i samhället på den tiden. De flesta av hans vänner finns kvar och han har hållit kontakten med dem under sin tid i fängelse. Om han tidigare är dömd för annan brottslighet, så är risken fortfarande ganska stor att han återfaller i brottslighet när han kommer ut.
Låt säga att vi ökar fängelsetiden med 10 år, så att han istället sitter av 15 år (effektiv tid). Hur ser det ut då? Han är då 45 år gammal när han kommer ut. De flesta av hans jämngamla vänner har med stor sannolikhet antingen lagt ner sin kriminella karriär, dött eller sitter själva i fängelse. Det blir dels svårare för honom att falla tillbaka i gamla mönster, eftersom de kriminella han tidigare umgicks med antingen inte finns kvar eller har lagt om sina liv. Han är dessutom i den åldern då testosteronnivåerna börjar bli signifikant lägre, vilket även påverkar sådant som antisocialt beteende och kriminalitet.
I scenario 2 kommer personen ha mycket lägre risk för att återfalla i brott (åtminstone grov brottslighet) än i scenario 1. De som argumenterar för att längre fängelsestraff inte är avskräckande och heller inte ”botar kriminalitet” har missat (eller inte förstått) de sekundära anledningarna till varför någon som sitter längre tid i fängelse har lägre risk att återfalla i brott.
Vidare verkar myten att längre straff inte påverkar brottsligheten komma från att man cherrypickat data. Om du ökar straffet för ett brott från 4 månader till 6 månader, så kommer du inte se någon skillnad. Skillnaden är heller knappt märkbar om du ökar strafftiden från 5 månader till 1 år. Och det är i den här diskussionen vi ständigt hamnar i. Åtminstone är det min uppfattning att politiker (ofta till vänster) och kriminologer som Jerzy Sarnecki stirrar sig blinda på en mycket försiktig ökning av straff, inom en mycket specifik tidsram.
Fängelsestraff på mellan 2 månader upp till ungefär 1,5 år har ungefär samma effekt på risken för återfall i brott. Det är först när strafftiden kommer upp i över 2 år som man ser en ganska kraftig effekt. Det betyder att det har inte så stor betydelse för återfallsrisken om en våldtäktsman får 1 eller 1,5 års fängelse. Om han däremot skulle få 2,5 eller 3 års fängelse istället för 1 år, så minskar risken för återfall markant.
STATISTIK
Även inom detta område för Kriminalvården statistik, och den är tillgänglig för vem som helst. Tyvärr finns ingen detaljerad statistik från Kriminalvården när det kommer till straff över 2 år, utan man har slagit ihop all statistik från 2 år och uppåt. Jag är övertygad om att ifall man skulle redovisa 5-års intervaller, så skulle man kunna se hur återfallsrisken konstant sjunker i takt med antal år i fängelse. Till en viss gräns givetvis. Någonstans finns självklart en gräns där fler år inte gör någon skillnad. Jag skulle gissa att det inte har någon större effekt om en person sitter i 20, 25 eller 30 år.
Vilken typ av brott en person är dömd för har också betydelse för återfallsrisken. Narkotikabrott och smuggling har exempelvis hög återfallsrisk överlag, vilket jag tror beror på att det handlar om ett beroende. Detta är även en av anledningarna att jag tycker att narkotikabruk bör avkriminaliseras och att man istället erbjuder behandling av beroendet. Johann Hari har en hel del övertygande argument i sin bok Chasing the scream – The first and last days of the war on drugs när det kommer till behandling av beroende.
Tyvärr är även denna statistiken från Kriminalvården ganska trubbig, där man till exempel visar att trafikbrott (rattfylla ej inräknat) är den typ av brott med högst återfallsrisk. Man berättar dock inte vad som ingår i dessa trafikbrott. Denna typ av brott utgör dock endast 2% av den totala brottsligheten man mätt.
Personligen anser jag att statistiken som utgår efter längden på fängelsevistelsen är mest rättvisande. Detta eftersom man då utgår från hur grovt brottet har varit, snarare än vilken typ av brott det handlar om.
All denna statistik finns som sagt tillgänglig för allmänheten, och detta gör att det ändå är ganska förbluffande att så många kommer undan med påståenden som ”högre straff har ingen inverkan på brottsligheten”.
De flesta har säkert hört eller läst något i stil med ”90% av alla brott begås av 5% av befolkningen”, där möjligen procentsatsen varierar något beroende på var man hört eller läst det. Tittar man på statistiken så är återfallsrisken runt 90% för den som har dömts för 6 eller fler brott. Detta talar för att det skulle vara effektivt att successivt öka straffet för just återfallförbrytare. När detta lyfts brukar alltid någon peka på USA och arbumentera för att inte heller detta fungerar.
Forskning från Nederländerna har dock visat att detta är ett mycket effektivt sätt att förhindra återfallsförbrytare. Kända återfallsförbrytare kunde få upp till 10 gånger längre straff än en förstagångsförbrytare, för samma brott. Detta resulterade bland annat i att antal stölder sjönk med 25%.
Även i USA finns forskning som visar att kaliforniens three-strike system minskade återfallbrott hos personer med två strikes med närmare 20%. Den generella brottsligheten gick samtidigt ner med 8% under de 3 första åren efter three-strikes systemet infördes.
AVSLUTNINGSVIS
Vad är det egentligen jag försöker säga med detta då? Först och främst att det är viktigt att man förstår de olika delar som interagerar med varandra. Att påstå att högre straff inte har någon effekt är faktiskt lika fel som att påstå att högre straf alltid ger önska effekt. Dels beror det på vilken utgångspunkt man har, dels på brottets art och personen som har begått det.
Jag hyser inga illussioner om att denna text kommer att övertyga de som tror att hårdare straff inte har någon effekt, eftersom jag tror att deras ståndpunkt främst är ideologisk. Jag hoppas att de som läser detta och ännu inte bestämt sig för vad de tycker får lite mer fakta att lägga till grund för sin åsikt i frågan. Kanske kan även de som tror på hårdare straff hitta nya, och vässa sina sina gamla argument genom att läsa vad jag skrivit.
Men allra helst skulle jag vilja att den offentliga diskussionen i frågan blir mer saklig och faktabaserad. Det är fruktansvärt tröttsamt att debattörer och politiker slänger sig med myten att högre straff inte påverkar brottsligheten. De flesta verkar inte ens veta var de har fått den uppfattningen ifrån, utan det är något de hört någon annan säga. Eftersom det stämmer in med deras egen världsbild, så kollar man inte upp påståendet närmare. Klassisk confirmation bias.
Vissa skulle kanske argumentera för att allt beror på socioekonomiska faktorer. Det argumentet faller dock platt enligt mig, eftersom statistiken som jag tagit upp i denna texten inte tagit hänsyn till socioekonomi. Istället handlar statistiken enbart om vad du begått för brott, hur många gånger du åkt fast och hur långt straff du har fått. Om risken minskar för återfall i brott vid längre fängelsestraff, så är det ointressant om du är fattig eller rik. I slutädan blir heller inte en person mindre rånad eller mindre våldtagen bara för att du har ett socioekonomiskt ofördelaktigt liv.
Bli först att kommentera